¡barcelona!
Så stresspackade jag om mina för tunga väskor, kramade familjen hejdå och satte mig på ett plan. Och nu bor jag i Barcelona. För att fira ett dygn tänkte jag skriva lite om vad som hunnit hända.
Jag har flyttat in hos en spansk familj, där mamman är så snäll att vi promenerade oss svettiga i en timme extra på väg från flygplatsen för att hjälpa några engelska pensionärer som frågat om vägen till sitt hotell. Efter att sedan ha burit väskorna uppför oräkneliga trappor var svettnivån ungefär post-friskis&svettis-pass. Därav inga bilder från den dagen, men idag har jag blivit meddragen på en hel del.
Det började med att jag tackade ja till att följa med till kyrkan. "Det är väl bra att omge sig av så mycket spanska som möjligt" tänkte lilla icke-religiösa jag och drog på mig min längsta klänning, som ändå inte ens är nära knälängd. Vi var i kyrkan................4 timmar. Det var...................kul.
Men! Sen! Då åkte vi upp på ett berg och kikade på sånt här.
Och sånt här! Min första havsutsikt. Blev helt lycklig.
~Min klänning blåser upp tre gånger i sekunden men nu ska jag ta en diskret egopic och dokumentera hur glad jag är~
En annan bra pose: på/bredvid kanon regisserad av min hyresvärd Doris herself. Han på kanonen fick precis innan förslaget "kanske en flickvän som pratar svenska?" men det nappade nog varken han eller jag på.
Och här är jag och Doris! Det var ungefär de bilder jag lyckats ta hittills men jag lovar fler updates snart! (H a h a än så länge vet 0 personer utöver jag själv om den här bloggen. Men ändå.)
en fin dag/tedrickande och käfthållande
Om två dagar börjar jag skolan och om fyra lyfter jag och mina (ännu opackade) väskor. Och jag har ingen röst. Jag var förkyld och började tappa rösten men det var ganska omöjligt att "dricka te och hålla käften" (citat: pappa) när det var planerat att slottshänga med världens största gäng och sedan gå på Gatsby-fest. Alldeles för bra dag i kontrast till de två dagarna av tedrickande och käfthållande som sedan följt. (Inblick i mitt fabulösa liv som sjukling: väljer film efter vilken som är tråkigast eftersom det är för ansträngande att skratta och kommunicerar enbart genom gester och en whiteboardtavla)
Eftersom jag är ensam hemma och cirka alla aktiviteter (laga mat och sjunga högt, promenera och sjunga högt, duscha och sjunga högt, prata för mig själv) blir betydligt deppigare utan röst kan man testa att blogga lite tänkte jag. Här är lite bilder från min senaste roliga dag alltså:
Alltså. När jag fick se att man kunde åka segway på slottsgården SKREK jag och hävdade bestämt att mina föräldrar inte kunde låta mig flytta hemifrån utan att ha åkt segway. Det argumentet fungerade otroligt nog och här ser ni mig instrueras i Konsten Att Köra Segway. Naw.
Dagens outfit: cykelhjälm och finklänning. På en segway. Framför ett slott. Lite casual sådär, inga konstigheter.
Segway får fem av fem toasters, såklart.
Till lunch drack jag rosa champagne och åt finostar och tusen andra saker uppdukat i en superperfekt äppellund. Världens bästa uppladdning inför kvällen. Sedan var det dags att vinka hejdå till slottet och göra sig i ordning.
För Emil hade Gatsby-fest och jag har inga bilder på honom (jag tar aldrig bilder när jag har roligt så att det här är mina enda är väl ett bra tecken) men han var en eminent värd och det var fantastiskt kul att ha långklänning och lyssna på det fina film-soundtracket och sådan musik man spontant börjar bugga och twista av. Alla. var. så. fina. och det är så oerhört sorgligt att varje roligt tillfälle jag träffar folk på måste sluta i långa kramar och ett och annat "jag börjar nästan gråta" för att jag snart åker härifrån och man inte riktigt vet när nästa gång vi ses blir.
att romantisera ett flickrum
Så har man sprungit ut från skolan iförd studentmössa och fyllt arton för länge sedan. Sökt en kurs, kommit in, köpt en ensam flygbiljett med extra bagage.
Hur hamnade jag här? Har lite (läs: mycket) panik, för jag har alltid sett 18 som någon magisk ålder då man blir Vuxen, och studenten som något overkligt avlägset bara för att upptäcka att det inte är så. Bestämmer mig för att börja blogga (ja ja, hundra år för sent men vill väl dokumentera vad jag håller på med, krisar uppenbarligen lite)
Här står jag alltså. Varje dag tar monterar jag försiktigt ner en liten bit av mitt flickrum, det som varit det centrala i mitt universum halva livet, tills det till sist är tomt. Jag öppnar lådor och hittar en mängd konstiga, bortglömda samlingar skräp (återvinner fler plastpåsar än jag kan få med mig på en gång, skänker bort porslinsfigurer, skrattar åt alla reklamkataloger.) Plötsligt slängs de omsorgsfullt färgsorterade böckerna ner i kartonger, gitarren och symaskinen får samla damm på vinden. Hur många gånger jag än tjatat om/tänkt/skrivit argt i min dagbok att jag måste härifrån är det ändå lite vemodigt att lämna något som varit en självklar, trygg punkt i tillvaron under så lång tid.
En cykeltur till ICA har aldrig känts så lång som här och då var det bara en bråkdel av allt skräp som fick plats på våra två stackars cyklar.
Ungefär här inser jag själv att det räcker med överdramatisering och sentamentalitet för den här gången. Det jag vill komma fram till är väl att jag håller på att flytta hemifrån och att det ärligt talat är skitläskigt.
