Så har man sprungit ut från skolan iförd studentmössa och fyllt arton för länge sedan. Sökt en kurs, kommit in, köpt en ensam flygbiljett med extra bagage.

 

Hur hamnade jag här? Har lite (läs: mycket) panik, för jag har alltid sett 18 som någon magisk ålder då man blir Vuxen, och studenten som något overkligt avlägset bara för att upptäcka att det inte är så. Bestämmer mig för att börja blogga (ja ja, hundra år för sent men vill väl dokumentera vad jag håller på med, krisar uppenbarligen lite)

 

Här står jag alltså. Varje dag tar monterar jag försiktigt ner en liten bit av mitt flickrum, det som varit det centrala i mitt universum halva livet, tills det till sist är tomt. Jag öppnar lådor och hittar en mängd konstiga, bortglömda samlingar skräp (återvinner fler plastpåsar än jag kan få med mig på en gång, skänker bort porslinsfigurer, skrattar åt alla reklamkataloger.) Plötsligt slängs de omsorgsfullt färgsorterade böckerna ner i kartonger, gitarren och symaskinen får samla damm på vinden. Hur många gånger jag än tjatat om/tänkt/skrivit argt i min dagbok att jag måste härifrån är det ändå lite vemodigt att lämna något som varit en självklar, trygg punkt i tillvaron under så lång tid. 

 

 

Ungefär här inser jag själv att det räcker med överdramatisering och sentamentalitet för den här gången. Det jag vill komma fram till är väl att jag håller på att flytta hemifrån och att det ärligt talat är skitläskigt.